I samma stund som färgen träffar duken sätts ett meningsskapande igång. Men från vilken punkt, med vilket moment, vilka medel, nyanser, former och perspektiv börjar färgen att uttrycka sig själv som färg och material? Och, på samma sätt fast tvärtom, när börjar färgen uttrycka något annat än sig själv? De frågorna rör sig genom Mikelis Lapsas utställning Malduguns, hans tredje på galleriet Susanne Pettersson i Stockholm.                  

                       

Svaren skiftar mellan verken och det enas svar blir inte sällan ogiltigt i kontakt med det andra. För några verk är de grova dragen platsen där färgen visar sig som färg, för flertalet andra är det just i det grova och upplösta som något annat kommer till uttryck – en smärta, sorg, ett plötsligt återväckt minne – medan de heltäckande lagren, de dovt syntetiska nyanserna och de ofta triangulära formerna blir de som visar sig som färg, material och någonting skapat.

                                                                                          

Det går att se en distinktion mellan å ena sidan det sanna, levande och själsliga och andra sidan det falska, döda materialet, ett spel dem emellan, men uppdelningen tenderar att förenkla och förvanska. De mer syntetiska ytorna och tjockare färglagren som är i majoritet bland verken ger förvisso känslan av någonting overkligt, nästan statiskt, men det är samtidigt tydligt att något pågår i kontakten mellan dessa ytor och själva pågåendet träffar mig som erfarenheter av levande ögonblick, på vilket följer associationer, till vardagsmässiga rörelser, en tvättmaskin, en dammsugare, sol i grus eller betong, ett fartyg i hamnen en knivskap sommardag, dess varma skrov, en bit frigolit som kommer flygande över vattnet, två älskande i grumligt morgonljus, fördragna gardiner, skrynkliga sängkläder, det skapande arbetet och det vardagliga i det, ett konstaterande: här är mina verk.

                                                                                                                    

Färgformerna som möter varandra fungerar som adjektiv och verb placerade intill varandra, de bildar en fragmentarisk syntax men som tillsammans ändå skapar en verklighet, begriplig i sin abstrakthet. Hos Lapsa märks också ett intresse för det arkitektoniska som om den övergripande frågan om färgens materialitet dragits åt till ännu en: var går gränsen till att något blir till rum? Ett fönster – kanske – står öppet och ljuset skär in i det kompakta mörkret, men det kunde – nästan – vara något annat, det kunde – nästan – vara “bara” former, mönster, färg. Detta “nästan”, “kanske” är starkt bärande i Malduguns.

                                                          

Ett av verken skiljer sig särskilt från de övriga på ett för helheten talande sätt. Istället för att lager, eller det som jag kallat färgformer, har lagts till andra lager har samtliga lager här nästan skrapats bort, färgen nästan övergått till att uttrycka något annat, och tankarna går snabbt till ett inre landskap. För en sekund är det hursomhelst sant och jag har vandrat ut i något oförklarligt vackert som förefaller evigt. En sekund är tillräckligt tycks utställningen Malduguns mena, ett irrbloss (vilket är vad malduguns betyder på lettiska) kan få den till synes så stabila verkligheten att gunga.

                                                                       

Ylva Gripfelt

              

            

At the moment when colour meets the canvas, a creation of meaning starts. But from where – which point, which particular instant, by what instruments, nuances, forms and views does colour begin to express itself like colour and material? And in the same way, although on the contrary – when does colour start to express something else as itself? Those questions are present throughout Mikelis Lapsa’s exhibition Malduguns, his third at the Susanne Pettersson Gallery in Stockholm.

                    

The answers shifts between the works and the one once found quite often becomes useless in contact with the others. For some of the works the rough brushmarks defines the place where colour manifests itself as colour, but in many other cases just something else comes to expression in the roughness and dissolution – a pain, grief, some suddenly reawaken memory – while the flat layers, the sultry synthetic shades and the often triangular forms instead indicates colour, material and something created.

                              

One can discern a distinction between the truthful, living and spiritual on one hand and the false, dead material on the other. There is a game between them, but the division tends to simplify and distort. The more synthetic surfaces and thicker layers of colour which are in majority in most of the works certainly give a feeling of something unreal, almost static, but at the same time a process is obvious during the contact between those surfaces and the very process strikes me as an experience of instant full of life, and the associations follow, towards everyday movements, a washing machine, a vacuum cleaner; some reflection of the sun in gravel or on concrete, a ship at the habour on a blade-sharp summer day, its warm hull; a piece of styrofoam flying over the water; two lovers in dimmed morning light, closed curtains, crumpled bedclothes; the creative work and the ordinary in it, a statement: here is my work.

                            

The colourforms encountering each other function like adjectives and verbs placed alongside, they build a fragmentary syntax, but taken together still create a reality understandable in its abstraction. In Lapsas work one can also trace an interest in the architectural, as if the main question about the materiality of colour has got an addition: where is the border for something to become space? A window – perhaps – is open and the light cuts the compact darkness but it could – almost – be something else, it could – almost – be “only” forms, pattern, colour. That “almost”, “perhaps” is a leading/fundamental principle in Malduguns.

                              

One of the works differ from the rest in a comprehensive meaning. Instead of layers or, as I have called them - colourforms, being piled, here they are almost scraped away, the colour almost has gone over to express something else. A second is enough, seems the exhibition Malduguns to imply, a will-o’-the-wisp (which it stands for in latvian) can get the seemingly stable reality to swing.

       

Ylva Gripfelt

         

(Translation Dagnija Lapsa)