I samma stund som färgen träffar duken sätts ett meningsskapande igång. Men från vilken
punkt, med vilket moment, vilka medel, nyanser, former och perspektiv börjar färgen att uttrycka sig själv som färg och material? Och, på samma sätt fast tvärtom, när börjar färgen uttrycka något annat än sig själv?
De frågorna rör sig genom Mikelis Lapsas utställning Malduguns,
hans tredje på galleriet Susanne Pettersson i Stockholm.
Svaren skiftar mellan verken och det enas svar blir inte sällan ogiltigt i kontakt med det andra. För några verk är de grova dragen platsen där färgen visar sig som färg, för flertalet andra är det just i det grova och upplösta som något annat kommer till uttryck – en smärta, sorg, ett plötsligt återväckt minne – medan de heltäckande lagren, de dovt syntetiska nyanserna och de ofta triangulära formerna blir de som visar sig som färg, material och någonting skapat.
Det går att se en distinktion mellan å ena sidan det sanna, levande och själsliga och andra sidan det falska, döda materialet, ett spel dem emellan, men uppdelningen tenderar att förenkla och förvanska. De mer syntetiska ytorna och tjockare färglagren som är i majoritet bland verken ger förvisso känslan av någonting overkligt, nästan statiskt, men det är samtidigt tydligt att något pågår i kontakten mellan dessa ytor och själva pågåendet träffar mig som erfarenheter av levande ögonblick, på vilket följer associationer, till vardagsmässiga rörelser, en tvättmaskin, en dammsugare, sol i grus eller betong, ett fartyg i hamnen en knivskap sommardag, dess varma skrov, en bit frigolit som kommer flygande över vattnet, två älskande i grumligt morgonljus, fördragna gardiner, skrynkliga sängkläder, det skapande arbetet och det vardagliga i det, ett konstaterande: här är mina verk.
Färgformerna som möter varandra fungerar som adjektiv och verb placerade intill varandra, de bildar en fragmentarisk syntax men som tillsammans ändå skapar en verklighet, begriplig i sin abstrakthet. Hos Lapsa märks också ett intresse för det arkitektoniska som om den övergripande frågan om färgens materialitet dragits åt till ännu en: var går gränsen till att något blir till rum? Ett fönster – kanske – står öppet och ljuset skär in i det kompakta mörkret, men det kunde – nästan – vara något annat, det kunde – nästan – vara “bara” former, mönster, färg. Detta “nästan”, “kanske” är starkt bärande i Malduguns.
Ett av verken skiljer sig särskilt från de övriga på ett för helheten talande sätt. Istället för att lager, eller det som jag kallat färgformer, har lagts till andra lager har samtliga lager här nästan skrapats bort, färgen nästan övergått till att uttrycka något annat, och tankarna går snabbt till ett inre landskap. För en sekund är det hursomhelst sant och jag har vandrat ut i något oförklarligt vackert som förefaller evigt. En sekund är tillräckligt tycks utställningen Malduguns mena, ett irrbloss (vilket är vad malduguns betyder på lettiska) kan få den till synes så stabila verkligheten att gunga.
Ylva Gripfelt